Era svettiga grekpizzor!

Det är tisdag och dagens oläkande, triggande aktiviteter heter "googla diverse psyksjuka diagnoser" (VARFÖR kan jag inte bara klämma tvserier när det regnar som alla andra??).  Detta har till och med gått om "feministhatare på nätet" på listan över saker som får magen att dra ihop sig som en förskrämd liten ringmuskel.

Hamnar återigen i tankar på familjen och uppväxten. Kombinationen av arv, miljö och utlösande faktorer. För vem som helst kan ju bli galen, om man en bara kombinerar dessa faktorer på ett snyggt, tetrisaktigt vis.

Först har vi arvet, den vansinniga överkänsligheten som kan spåras åtminstone till gammelfarfar. Delerium, sa de att han fick när blicken, liksom hos pixar-hajar som vädrar blod, svartnade och han gick lös på möbler, spriten och gammelfarmor.

Ett par generationer senare heter det (i min hjärna) att min pappa kanske har borderline, eller är HSP, eller bådeoch. Starka känslor och utbrott, varvat med total känslokyla. Det enda sättet att hantera  känslosvallet för en man som inte klarar av att prata om skiten: stäng av det. Tills dess att det inte går längre, tex om frun bränner frukostvåfflorna. Äntligen äntligen äntligen, en okej orsak att vråla, idiotförklara, hota och kanske slå. Och sen glömma allt. Inte bara inför oss som var där, vi som såg och hörde, utan även, som ett avancerat trolleritrick, lyckas radera minnet från den egna hjärnan. Det har aldrig hänt. Det var inte jag. Ni minns fel. Men sluta sura nu, ta en glass och var glada med mig, skojiga buspappan HURRA!

Efter att ha vuxit upp i en sådan miljö. som under åren kryddats med diverse utlösande faktorer (textboksexempel, allihop!) är det väl inte så konstigt att jag nu ifrågasätter min egen mentala hälsa. Särskilt inte när jag är gravid och allt ligger som ett klistrigt lim över hela huden, istället för varsamt begravt någonstans under blodomlopp, muskler och tarmar. Däremot är det extremt utmattande.

Undrar om jag som kvinna dragit vinst eller nitlott. Samhället förväntar sig att jag håller ilskan kontrollerad och istället vänder allt inåt, mot mig själv. Förbannar mina egna brända våfflor, min egen otillräcklighet, svaghet, fulhet eller ointelligens. Ingen man kommer någonsin behöva väsa att jag är värdelös, eller kasta mig in i en vägg för att jag ändå ska förstå att det är så det ligger till, att det är så jag bör behandlas. Hade ju mycket hellre drämt näven i stenväggar, skrikigt rakt ut och dragit den avundsvärda slutsatsen att "det är ER det är fel på, era svettiga grekpizzor!"

...

Nejmen seriöst, hur länge får ens terapeut ha semester egentligen?

Dagens LÄKANDE aktivitet: Stekte amerikanska pannkakor till frukost  åt dem med bacon och utan trosor (denna GRÄNSLÖSA måltid!!!). Har just nu sirap och smör på ALLA fingrar. Härnäst ska jag inreda ett barnrum, vilket jag tror kommer bli alldeles underbart.

Kroppen vet...?

Och så plötsligt, i vecka 38, då graviditeten räknas som fullgången och barnet kan komma när.som.helst, så har jag insett att jag ska föda ut en hel liten människa. Genom mitt kön. Att detta kommer göra helt fruktansvärt ont. Att min enda målbild (populärt begrepp bland barnaföderskor) är "att ha på mig snygga skor igen" (detta att jämföra med andras, som låter typ "att få hålla om mitt älskade barn för första gången").

Insikten kom igårkväll, då jag under flera timmar kände av en svag mensvärk som kom och gick. Googlade detta och fann att detta kan vara upptakten till... förlossning? And here I was, thinking att jag var den första kvinnan i världshistorien som skulle leva resten av mitt liv med en levande liten bebis i magen! Men nej, ungen ska ut. Äta, sova, bajsa. Etc. I panik slängde jag ihop en väska kl 00.30, innehållande en stor afrika-kaftan, nässpray, eyeliner och leg. Kände mig inte ett dugg mer redo.

Alltså. Jag är 100 % fullgången och 100 % oförberedd. Paniken är ett faktum.

För att göra saken värre har pappi A valt att nu bli någon slags mindfulness-guru. Vad jag än säger/skriker/väser så svarar han med ett slags trögt, ko-likt lugn. Som gör mig ännu mer panikslagen. Känns som ett enda stort gaslightning-projket, i sann Hitchcock-anda. Jag säger "PANIK" och folk svarar "aaah men kvinnor har ju fött barn i alla tider! Oroa dig inte, kroppen vet vad den ska göra!"

Allvarligt talat. Det enda min kropp "vet" hur en gör, är att ligga still i soffan och äta choklad. Här är den något av en expert. Men hur den ska kunna befinna sig i intensivt smärttillstånd i flera timmar, krysta, andas rätt och slutligen klämma ut ett livsduglig liten parvel, det fattar jag inte. Det litar jag inte på.

Detta kan bero på flera saker. Flera år av oförklarliga samt obotliga hälsoproblem är en sak.
En annan är faktumet att min mamma packade en väska och sprang ut ur huset när jag var fyra, för att leva sitt eget liv i nåt slags festligt, sepiagult Californien. Om kroppen som bar mig kan ta ett sådant beslut, hur kan jag då lita på min egen? Vari ligger det goda moderskapet? Djupt nerbäddat i biologin, eller i den tänkande hjärnan? Både och antar jag, vad nu det spelar för roll, när jag inte litar på något av dem.

Bästa grejen sa ändå pappi vid frukosten idag: "Du behöver ju inte göra något under förlossningen, bara följa med kroppen!"

Inte göra något. Alltså. Skrattade/väste/skrattade tills tårar började rulla nerför kinderna. Då föreslog han en profylaxkurs på nätet. Den ska vi ta nu!

i onödan

Dagens o-läkande aktiviteter:

flyttpacka
flyttstäda
flyttpanika

Håller allt (ALLT) i schack med hjälp av Sommar i P1, ljudböcker och podcasts

Men först ska hunden ut AH råkade skriva "huden" först. Huden ska ut. Ett blodigt litet bylte stannar kvar inne. Huden äter glass på stan. Blir solbränd och dör. Slutet gott etc. Berättelsen filmatiseras och huvudrollsinnehavaren vinner guldpalm i Cannes för sin "fantastiska porträttering av mänsklighetens hudlösa tillstånd". Strax därefter döms filmjuryn till döden pga dålig smak/lågt kulturellt kapital/luktar fel sorts ost

Va?

Nä men var var vi?

Efter hundpromenaden ska jag vira in 3463473 porslinssaker i trycksvärta-smetigt tidningspapper. Sen skita. Sen ta en cigg. IN MY MIND. På riktigt har jag aldrig gillat att röka, jag bara sa att jag gjorde det när jag var typ 19 men jag ljög. Blev sjukt glad av rökförbudet, att äntligen kunna röra sig ute kvällstid utan att lukta/smaka koncentrationsläger dagen efter. Usch! Den där liknelsen skäms jag över.

Igår fick jag hjälp av världen trevligaste man att blanda färg till vårt nya kök. Det slog mig att om jag inte var höggravid och högfet, så hade jag trott att han ville ligga med mig. Men nu var han bara trevlig. Vilket fick mig inse att alla jag trott velat ligga med mig, eventuellt bara var trevliga? Och så låg jag med dem i ONÖDAN!

En sån

Är nu en sån där gravidfet männska som sitter bredbent och halvsover på promenadstråkets alla bänkar. Bredvid står hunden och stirrar otåligt.

Alltid otålig bredvid mig, som alltid är trött.

Hade vi varit ett par hade jag sagt att vi vuxit isär, lirkat med att vi behöver tid ifrån varandra och slutligen gjort slut. Det är inte du, min vän med mjuka öron och kallfuktig nos, det är jag!

Åh Gud, varför är det alltid alltid jag.

Men han skulle inte förstå. Han skulle kanske tro att allt var hans fel ändå, bli deppig och hundsucka sig till döds. Och det, ska ni veta, kan jag omöjligen ha på mitt samvete.

Åh glädje, nu sommarpratar Liv Strömquist! Om mens dessutom. Har inte haft mens på ca 8 månader nu, men desto mer pruttar och läskigt hårt bajs (DET hade ingen berättat - att det skulle kännas som att att jag föder barn varje gång jag skiter!! Man ba... hämta lustgas och sytråd, för detta kommer behöva SYS efteråt)

Hursomhelst. När Liv är klar orkar jag kanske (kanske) resa mig igen.

Ursäkta mammi, men nu tycker jag faktiskt att det dags för oss att gå

Midsommar

Det är midsommar och jag har ångest

ÅNGEST

Eller så är jag bara sjukt trött, fet och gravid.

Mitt i flytt är vi också, samt mitt i "om ca 5 minuter ska det kröstas ut en LEVANDE MÄNNISKA UR MITT KÖN". Mitt lilla kära skära söta kön! Följt av: nu får en aldrig sova mer

Hursomhelst kan jag inte andas. Lyssnar närmast maniskt (vilt uppspärrade ögon, kroppen liggande i spänd fosterställning) på "en varg söker sin pod". Har hört avsnitt åtta ca 352 gånger nu. Älskar när de fnissar. Älskar när de är smarta. Vill också vara smart! Och det är jag bara med andra. Ensam är jag endast manisk.

Munsår har jag också. Ett maniskt, bultande munsår.

Inbillningen

När jag vaskade runt på internet efter diverse sorters underhållning, hittade jag denna femstjärniga kommentar på HanaPee's blogg: 

"Jag har helt ignorerat denna serie (Game of Thrones), som jag har en tendens att göra när det kommer till drakar och sånt. (Har eventuellt inbillat mig drakarna?)"

Har skrivit ca 1000 inlägg om denna manowar-fantasy-serie i MITT HUVUD angående alla glada horor, omotiverad kvinnlig nakenhet etc eller bara det TRÅKIGA i att när en karl skriver fantasy, med alla gränslösa möjligheter detta innebär, så skriver han ändå om typ... medeltiden? Plus drakar, då. 

Men skit samma. Det här med att inbilla sig drakar, det gillar jag. Bara det jag ville säga. 

Terapeuter, vargar och får

Jag var på Gotland i somras och kände då att... hela Gotland har börjat se ut som en psykologmottagning. Man kollar på ett får och börjar tänka på oidipuskomplexet och "hur ska det gå"? - Liv Strömkvist, "En varg söker sin pod"

Att gå i privat terapi är att bada i fårskinn. Så är det bara. När vansinnet, under en extra stark session, pockar på blir en ibland tvungen att bita sig hårt i handen för att inte slänga på sig hela rasket och liksom "begrava sig" i all beskyddande mjukhet. Badda kropp och själ med den ömhet som finns tillgänglig.

Fårskinnen, min terapeut och jag har nu paus från varandra fram till den 5 juli. Försöker hålla hjärnan i schack så länge. Det görs bland annat med intensivt pod-lyssnande. Favoriten just nu är "En varg söker sin pod", med Liv Strömkvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Där har de (bland annat) kollat lite på kopplingarna mellan psykologmottagningar, får och Ingemar Bergman:

Älskar psykologer Bergman och har därför inrett som.. det är alltid vitt, nåt från svenskt tenn, nåt får... Eller att Bergman älskar psykologer så mycket att han inredde Gotland som en psykologmottagning?

Och sen lite om bland annat kvinnliga terapeuters kläder, som sägs vara lite raffigare än kvinnliga läkares. Inredning och outfits alltså, precis som det ska vara på 2000-talet!

Om du missat "En varg söker sin pod" och vill åtgärda detta, så finns den HÄR.  Avsnitt 8 är min favvo so far.

Förebilder

Nu när jag ska bygga ett nytt jag, eller kärleksfullt renovera det gamla, känns det bra med förebilder.


Just nu toppas listan av stjärnor som Kakan Hermansson och Hanna Hellquist. Inte främst på grund av vad de presterar, tycker eller hur de ser ut, utan på grund av hur de är.



Mitt intryck av dessa brudar är att de är väldigt öppna med vad de tycker och vad de står för. De ursäktar sig inte. De ber inte om plats. De bara utgår från att utrymmet är lika mycket deras som någon annans. Som det såklart borde vara för alla, men som jag (och många med mig, antar jag) aldrig lyckats känna och därmed inte kunnat agera utifrån.


I stället: ett konstant jävla ursäktande, stressad berättartakt och tvångsmässigt skämtande. Känslan att en måste vara underhållande och snabbt veta sin plats om någon harklar sig eller tittar ogillande. Eller bara rädslan för att någon EVENTUELLT kommer göra något av det??! Lika bra att inte säga något alls. Eller göra det på ett sätt som omöjligt kan uppröra eller ens... beröra?


Åh, mina slitna små känselspröt som vajar så trött och uppgivet på hjässan! Är vi inte klara med varandra nu? Har vi inte gjort nog? Kan vi möjligtvis vila ett slag? Ta en paus och äta jordgubbar i solen stället? 


Nu när jag blir MAMMI står följande sak överst på listan över saker jag vill ge mitt barn: Tryggheten i att veta sitt värde, oavsett sådant som prestationer och utseende. Saker som detta samhälle är så duktigt på att uppmuntra och premiera. Att hennes syfte i livet inte är att göra alla runt sig glada och nöjda och konsekvent anpassa sig efter andras behov, tills hon knappt vet vad hon själv vill eller tycker längre.

Jag vill visa henne att nej, du är inte älskad och värdefull för att du kan rabbla alfabetet och räkna till 100. Du är inte underbarast för att du har en göllig klänning eller fina spännen i håret. Du är dessa saker bara för att du är du. Min sjövilda utter, mitt solvarma hjortron, mitt allra mjukaste lilla dun. 

Ps. Ytterligare en metafor för självutveckling efter stormen: Ömsint odla en ny trädgård.

Terapin

I januari inelddes det som jag tänker på som början till sammanbrottet. Jag var gravid och visste inte om jag ville vara det. Jag bodde i en liten, äcklig industristad utan vänner. Jag arbetade för och med min familj som jag har… well, ska vi säga ”en komplicerad relation till”. Mest pappa. Chefen. MANNEN.

Ett par utlösande faktorer senare släppte underlaget och jag började glida nedför.

Jag tog hunn under armen, lämnade mitt lilla hus på prärien åt sitt öde i 25 minusgrader och flydde till Stockholm. Där flyttade jag ihop med min pojkvän och  började gå i terapi. HEJ LIVET nu ska vi prata lite med varandra, du och jag!

I terapin försöker jag berätta "sanningen om mig själv", like it's never been heard before! Det är lite som ett sämre avsnitt Sommar, eller en alldeles särdeles utfläkande podcast.

Det blir väldigt tydligt att det inte bara finns en sanning. Att berätta om sig själv innebär hela tiden flera olika val, flera olika versioner av samma sak. Samma liv kan tolkas som tragedi, komedi eller en snuskig fars, full av onyktra djur som rajar runt med smutsig päls och idkar trolldom. 

Det är svårt att berätta vem en är, när en knappt vet själv. 

Det första min terapeut gjorde var att hålla käften. När hon pratade gjorde hon det väldigt lågt och långsamt. I början gjorde det mig vansinnig (STIRRIG BLICK ÄNNU MER SKÄMTANDE) men tillslut, efter ca fem träffar, hade det fått önskad effekt. Jag pratade långsammare, blev bekväm med att det ibland inte sades så mycket alls. Jag slutade skämta bort och ursäkta, slutade anstränga mig för att underhålla och behaga. Jag slutade att (medvetet) välja vilken version jag skulle vara just idag. Slutade försöka kontrollera hennes bild av mig, och istället bara vara.


Det är något av det läskigaste, och bästa, jag gjort. Tror att jag skulle bli så sjukt jävla läkt av att kunna fortsätta på samma spår i livet utanför terapeutens trygga, lilla myshåla. Hej här är jag, så här tycker/känner jag, det här vill jag/det där vill jag inte. Och detta UTAN att själsligt gå under!   

Men tills dess. Dagens läkande aktivitet: Mötte kompis och åt laxpudding med smält smör på brygga i solen. TJÖT av glädje när jag såg mattallriken och sa sedan ca 6 ggr i följd: ÄLSKAR SMÖR SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET! För det gör jag verkligen. Älskar älskar älskar smör, älskar smör, älskar smör.  

På vägen hem var gravidkroppen så nära att skita på sig att jag ville skrika på folk, oklart vad, kanske "prata inte med mig, jag har eventuellt bajs i trosan."  

Triggervarning

Har förstått att en del grupper nu börjat skriva ut "trigger" när de postar artiklar, bilder etc på Facebook som kan skapa upprörda känslor och alltså TJOHO (Skriker mitt sargade psyke). Hade jag haft klisterlappar med detta ord hade jag satt upp dem över hela världen. Första hade hamnat över jyckens stora, bruna ögon på grund av...:

Jag: SLUTA STIRRA VAD VILL DU usch jag vet jag är en DÅLIG DÅLIG mammi (sic!) vi borde gå ut nu VA surar du FAST jag gav dig ett tuggben nyss och SLUTA HATA MIG SLUTA HATA MIG

Hunden: Tittar rakt fram, säger inte ett ord

Jag: *Skriker inombords*
Jag: *Tänker att hunden skriker inombords*
Jag: *Skriker rakt ut*

Hunden: Tittar rakt fram, säger inte ett ord

Och så vidare i all evighet

Mest triggande är ungefär alla texter som rör feminism. Det är så himla tråkigt, för jag älskar att läsa om detta. Skriva om det. Diskutera. Engagera mig. Kort sagt - jag brinner för det. I dagsläget betyder det tyvärr att jag mår dåligt av det. Detta faktum gör mig LEDSEN och FRUSTRERAD (har förstått att det är bra att sätta ord på sina känslor).

Det om det. Nu några ofarliga saker som gör mig GLAD:

Pelargoner
Fåglar som skuttar/springer (komiska genier!)
Trevliga caféer
Lunch med fina vänner (gråter av glädje inombords när vi ses)

Lobotomi?

skriker
rakt
ut

Den lilla uttern

Plötsligt räcker det inte med att oroa sig för sig själv. En ska även oroa sig för någon annan. Den lilla, hon som alternerar mellan att vispa runt som en liten utter i mag-bassängen och att krulla ihop sig som en sömnig koala, påminner mig ständigt om sin närvaro. Som när hon får hela magen att resa på sig som en bulldeg som jäser jättejättefort, eller skapar små putande bulor med hjälp av sin hand, fot eller knä.

Vi har inte mötts än men ändå är hon så jävla HÄR. I magen, huvudet och i hjärtat. Nu och för alltid här. När magen kniper av oro och huden blir kallsvettig räcker det inte längre med att tänka "gah, jävla ångest, nu får jag en jobbig dag/helg/vecka." Nu går tankarna även till den lilla uttern:

Kan stresshormoner färdas via navelsträngen? Känner hon av hur jag mår? Påverkas hon? Om hon efter förlossningen skriker nätterna igenom, kommer det bero på att hon är ett så kallat spädbarn och beter sig därefter, eller på att hennes mammi är ett vansinnigt ångestknytte som självantänder var och varannan dag?

Samtliga av dessa funderingar finns nu med på min "saker-jag-absolut-inte-får-googla-lista".

Jag har frågat runt. Barnmorskan säger nej, barnet påverkas inte. Läkaren säger nej. Min hunds ögon säger nej (alternativt "Jag hatar dig släpp ut mig ge mig korv." Vår kommunikation funkar sådär, kan man säga). Utterns pappi Andreas, som googlat lite åt mig (medan jag låste in mig på toan), säger också nej.

Men ändå. Tänk om. Tänk tänk tänk tänk.

Önskar verkligen att jag inte tänkte så förbannat mycket.

Dekadensen

Och dagarna fortsätter gå. Vissa mer dramatiska än andra. I morse tex, när jag rullade ur sängen å ba... BLOD! GAMMALT BRUNT BLOD I LAKANEN herregud nu har det hänt, nu har jag fått missfall. Blod på benen. Gnuggar på ena låret med handen. Närmast reflexmässigt för jag den sedan till näsan och luktar och ja. Det doftar bekant. Inte järn och kropp, utan choklad. Lägger mig igen *utmattad*.

Det går väl without saying att choklad (och nougat) är något av grundbulten i alla läkande aktiviteter. Att rulla runt i den i sängen, eller äta i sömnen, var dock aldrig tanken. Antar att jag borde byta lakan nu men vägrar? Det är något i dekadensen som gör att jag känner mig trygg. Hemma. Som mig själv, igen.

Dagens läkande aktivitet

Viskar tyst för mig själv, om och om igen:

Sånglärkan sånglärkan sånglärkan

sånglärkan, hon gal.

TBT: Blommorna och Döden

Så här såg det förresten ut förra förra torsdagen, när jag drog (DROG!!!) mitt gravida arsle till kungsträdgården för att kolla in de där körsbärsblommorna som instagram gillar så mycket. Och se, alla var de döda. Kollar man riktigt noga på bilden kan man eventuellt få syn på ett par ledsna kronblad, fångade under deras långsamma, darrande färd ner till marken där de bemöttes av ciggfimpar och urin.

Nåväl. Det var ändå en bra dag för jag var ångestfri fram till ca klockan 18.30. Där någonstans fick jag ett högst odramatiskt sms som min hjärna, i sin gränslösa genialitet, lyckades hitta 32642 dolda budskap i, varefter den blev vansinnig och självantände. SVÄR att när jag dör kommer det bara finns små förkolnade rester kvar där uppe. Ja och tomma konservburkar, en halväten makrill samt några ciggfimpar och döda körsbärsblommor, givetvis.

Den kärlek himlen rymmer

Undvik sociala medier. Undvik bloggar. Undvik telefoner. Undvik tankar utöver "hej mitt söta lilla smultron, du klarar nästan allt"! (Ur: Min hjärna)

Det går ganska dåligt det här. Att läka. Slappna av. Hitta balansen, andningen och lugnet. En scrollning på facebook får det att klia obehagligt i själen. En kommentar jag skrivit på en känd blogg, som möts av mothugg, skapar närmast dödsångest och magknip i fyra dygn. Allt sjunker in i hjärnan, hjärtat och  magen som kvicksilver och slår rot. Jag försöker kämpa emot, lirkar och ber, åberopar rationalitet och logik.

"Nej, killarna vid cafébordet bredvid kollade inte argt på dig för att du sa nåt feministiskt." 

"So what om tanterna på bion suckade åt att du inte ställde dig upp när de passerade, inte behöver du må illa i 45 minuter av filmen för det?"

"okej, cyklisten skakade på huvudet åt dig för att du råkade kliva i cykelbanan. Är det verkligen rimligt att du vill döda honom, och sen dig själv, på grund av detta"?

"Skärp dig, det där var ju inget. Släpp det. 

SLÄPP DET 

SLÄPP DET INNAN MAGEN FYLLS AV HUGGORMAR OCH HJÄRNAN FÖRSÖKER HÄNGA SIG SJÄLV!"  

Att vara galen är en sak. Att vara utmattad och sjukskriven en annan. Att vara gravid och överkänslig en tredje.

Att vara alla dessa saker samtidigt. Alltså. Hur gör man? Jag vet inte. Just nu håller jag bara hårt hårt i troserna, nougaten och den kärlek himlen rymmer och hoppas på det bästa.

Markbunden

"Klättra högt högt upp i en gammal ek och slå dig ner på en gren. Hör hur vinden leker i grenarna och lägg märke till hur mycket längre du ser härifrån än nere på marken". (Ur ”Njuta - 52 tips för upplevelser som gör det underbart att leva”.)

Okej. Jag vet att spåkorten  menar väl, men det finns verkligen inte ett enda moment i detta råd som inte fyller mig med en fundamental dödsskräck. Och KAN man överhuvudtaget tänka sig detta scenario, med en gravid kvinna som schlänger sig mellan grenarna som en gravt överviktig, sinnesförvirrad orangutan, iklädd långklänning och fotriktiga sandaler, utan att även tänka sig räddningstjänst, snoriga tårar och en krishanteringspräst på plats några minuter senare?

Min egen version blir betydligt stillsammare. Och markbunden. Dagens läkande aktivitet: De blommande körsbärsträden i Kungsträdgården.

Åtta dagar

”Busa med en skuttande hundvalp och låt dig smittas av dess ohämmade livsglädje. Lägg märke till den gosiga pälsen, som är len som silke mot din hand”

Idag har jag varit sjukskriven i åtta dagar. Det betyder att det är åtta dagar sedan jag, tillsammans med min feta graviditet och mitt nervösa hamsterbeteende (tänk irrationell ångest, vibrerande nos och hetsiga ögonrörelser) stängde jobbmailen för att istället uppsöka närmaste gräsplätt med tilhörande träd. Sedan gjorde jag en plan. Den ser ut ungefär så här: 

Under varje dag som min sjukskrivning pågår, ska jag göra något som får mig att må bra. En form av läkande aktivitet. Kraven är inte särskilt höga, det kan handla om att ligga kvar i sängen och kolla på arrested development, tänka härligt sjuka tankar och ersätta blommorna jag dödat (YXADE DEM!) med nya. Eventuellt dödar jag dem med, och då eventuellt under rituella druid-former. Eller så låter jag bara bli att vattna igen. 

Jag bestämmer. 

Idag är dag åtta av min sjukskrivning och dagens läkande aktivitet var att steka havrepannkakor och äta dem med färsk frukt och lönnsirap. Det var 100% fantastiskt. Receptet finns HÄR. 

Ps. Citat överst kommer ur  ”Njuta - 52 tips för upplevelser som gör det underbart att leva”. Nej, inte en bok. En bunt kort med små, röda blommor på. Orkar inte böcker längre. Korten köpte jag på ett spa. Vi pratar alltså om spa-kort, som jag nu kramar som om de vore min bibel. Min koran. Eller världens sista smörask.