Terapin

I januari inelddes det som jag tänker på som början till sammanbrottet. Jag var gravid och visste inte om jag ville vara det. Jag bodde i en liten, äcklig industristad utan vänner. Jag arbetade för och med min familj som jag har… well, ska vi säga ”en komplicerad relation till”. Mest pappa. Chefen. MANNEN.

Ett par utlösande faktorer senare släppte underlaget och jag började glida nedför.

Jag tog hunn under armen, lämnade mitt lilla hus på prärien åt sitt öde i 25 minusgrader och flydde till Stockholm. Där flyttade jag ihop med min pojkvän och  började gå i terapi. HEJ LIVET nu ska vi prata lite med varandra, du och jag!

I terapin försöker jag berätta "sanningen om mig själv", like it's never been heard before! Det är lite som ett sämre avsnitt Sommar, eller en alldeles särdeles utfläkande podcast.

Det blir väldigt tydligt att det inte bara finns en sanning. Att berätta om sig själv innebär hela tiden flera olika val, flera olika versioner av samma sak. Samma liv kan tolkas som tragedi, komedi eller en snuskig fars, full av onyktra djur som rajar runt med smutsig päls och idkar trolldom. 

Det är svårt att berätta vem en är, när en knappt vet själv. 

Det första min terapeut gjorde var att hålla käften. När hon pratade gjorde hon det väldigt lågt och långsamt. I början gjorde det mig vansinnig (STIRRIG BLICK ÄNNU MER SKÄMTANDE) men tillslut, efter ca fem träffar, hade det fått önskad effekt. Jag pratade långsammare, blev bekväm med att det ibland inte sades så mycket alls. Jag slutade skämta bort och ursäkta, slutade anstränga mig för att underhålla och behaga. Jag slutade att (medvetet) välja vilken version jag skulle vara just idag. Slutade försöka kontrollera hennes bild av mig, och istället bara vara.


Det är något av det läskigaste, och bästa, jag gjort. Tror att jag skulle bli så sjukt jävla läkt av att kunna fortsätta på samma spår i livet utanför terapeutens trygga, lilla myshåla. Hej här är jag, så här tycker/känner jag, det här vill jag/det där vill jag inte. Och detta UTAN att själsligt gå under!   

Men tills dess. Dagens läkande aktivitet: Mötte kompis och åt laxpudding med smält smör på brygga i solen. TJÖT av glädje när jag såg mattallriken och sa sedan ca 6 ggr i följd: ÄLSKAR SMÖR SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET! För det gör jag verkligen. Älskar älskar älskar smör, älskar smör, älskar smör.  

På vägen hem var gravidkroppen så nära att skita på sig att jag ville skrika på folk, oklart vad, kanske "prata inte med mig, jag har eventuellt bajs i trosan."