Den kärlek himlen rymmer

Undvik sociala medier. Undvik bloggar. Undvik telefoner. Undvik tankar utöver "hej mitt söta lilla smultron, du klarar nästan allt"! (Ur: Min hjärna)

Det går ganska dåligt det här. Att läka. Slappna av. Hitta balansen, andningen och lugnet. En scrollning på facebook får det att klia obehagligt i själen. En kommentar jag skrivit på en känd blogg, som möts av mothugg, skapar närmast dödsångest och magknip i fyra dygn. Allt sjunker in i hjärnan, hjärtat och  magen som kvicksilver och slår rot. Jag försöker kämpa emot, lirkar och ber, åberopar rationalitet och logik.

"Nej, killarna vid cafébordet bredvid kollade inte argt på dig för att du sa nåt feministiskt." 

"So what om tanterna på bion suckade åt att du inte ställde dig upp när de passerade, inte behöver du må illa i 45 minuter av filmen för det?"

"okej, cyklisten skakade på huvudet åt dig för att du råkade kliva i cykelbanan. Är det verkligen rimligt att du vill döda honom, och sen dig själv, på grund av detta"?

"Skärp dig, det där var ju inget. Släpp det. 

SLÄPP DET 

SLÄPP DET INNAN MAGEN FYLLS AV HUGGORMAR OCH HJÄRNAN FÖRSÖKER HÄNGA SIG SJÄLV!"  

Att vara galen är en sak. Att vara utmattad och sjukskriven en annan. Att vara gravid och överkänslig en tredje.

Att vara alla dessa saker samtidigt. Alltså. Hur gör man? Jag vet inte. Just nu håller jag bara hårt hårt i troserna, nougaten och den kärlek himlen rymmer och hoppas på det bästa.