Era svettiga grekpizzor!

Det är tisdag och dagens oläkande, triggande aktiviteter heter "googla diverse psyksjuka diagnoser" (VARFÖR kan jag inte bara klämma tvserier när det regnar som alla andra??).  Detta har till och med gått om "feministhatare på nätet" på listan över saker som får magen att dra ihop sig som en förskrämd liten ringmuskel.

Hamnar återigen i tankar på familjen och uppväxten. Kombinationen av arv, miljö och utlösande faktorer. För vem som helst kan ju bli galen, om man en bara kombinerar dessa faktorer på ett snyggt, tetrisaktigt vis.

Först har vi arvet, den vansinniga överkänsligheten som kan spåras åtminstone till gammelfarfar. Delerium, sa de att han fick när blicken, liksom hos pixar-hajar som vädrar blod, svartnade och han gick lös på möbler, spriten och gammelfarmor.

Ett par generationer senare heter det (i min hjärna) att min pappa kanske har borderline, eller är HSP, eller bådeoch. Starka känslor och utbrott, varvat med total känslokyla. Det enda sättet att hantera  känslosvallet för en man som inte klarar av att prata om skiten: stäng av det. Tills dess att det inte går längre, tex om frun bränner frukostvåfflorna. Äntligen äntligen äntligen, en okej orsak att vråla, idiotförklara, hota och kanske slå. Och sen glömma allt. Inte bara inför oss som var där, vi som såg och hörde, utan även, som ett avancerat trolleritrick, lyckas radera minnet från den egna hjärnan. Det har aldrig hänt. Det var inte jag. Ni minns fel. Men sluta sura nu, ta en glass och var glada med mig, skojiga buspappan HURRA!

Efter att ha vuxit upp i en sådan miljö. som under åren kryddats med diverse utlösande faktorer (textboksexempel, allihop!) är det väl inte så konstigt att jag nu ifrågasätter min egen mentala hälsa. Särskilt inte när jag är gravid och allt ligger som ett klistrigt lim över hela huden, istället för varsamt begravt någonstans under blodomlopp, muskler och tarmar. Däremot är det extremt utmattande.

Undrar om jag som kvinna dragit vinst eller nitlott. Samhället förväntar sig att jag håller ilskan kontrollerad och istället vänder allt inåt, mot mig själv. Förbannar mina egna brända våfflor, min egen otillräcklighet, svaghet, fulhet eller ointelligens. Ingen man kommer någonsin behöva väsa att jag är värdelös, eller kasta mig in i en vägg för att jag ändå ska förstå att det är så det ligger till, att det är så jag bör behandlas. Hade ju mycket hellre drämt näven i stenväggar, skrikigt rakt ut och dragit den avundsvärda slutsatsen att "det är ER det är fel på, era svettiga grekpizzor!"

...

Nejmen seriöst, hur länge får ens terapeut ha semester egentligen?

Dagens LÄKANDE aktivitet: Stekte amerikanska pannkakor till frukost  åt dem med bacon och utan trosor (denna GRÄNSLÖSA måltid!!!). Har just nu sirap och smör på ALLA fingrar. Härnäst ska jag inreda ett barnrum, vilket jag tror kommer bli alldeles underbart.