Plötsligt räcker det inte med att oroa sig för sig själv. En ska även oroa sig för någon annan. Den lilla, hon som alternerar mellan att vispa runt som en liten utter i mag-bassängen och att krulla ihop sig som en sömnig koala, påminner mig ständigt om sin närvaro. Som när hon får hela magen att resa på sig som en bulldeg som jäser jättejättefort, eller skapar små putande bulor med hjälp av sin hand, fot eller knä.
Vi har inte mötts än men ändå är hon så jävla HÄR. I magen, huvudet och i hjärtat. Nu och för alltid här. När magen kniper av oro och huden blir kallsvettig räcker det inte längre med att tänka "gah, jävla ångest, nu får jag en jobbig dag/helg/vecka." Nu går tankarna även till den lilla uttern:
Kan stresshormoner färdas via navelsträngen? Känner hon av hur jag mår? Påverkas hon? Om hon efter förlossningen skriker nätterna igenom, kommer det bero på att hon är ett så kallat spädbarn och beter sig därefter, eller på att hennes mammi är ett vansinnigt ångestknytte som självantänder var och varannan dag?
Samtliga av dessa funderingar finns nu med på min "saker-jag-absolut-inte-får-googla-lista".
Jag har frågat runt. Barnmorskan säger nej, barnet påverkas inte. Läkaren säger nej. Min hunds ögon säger nej (alternativt "Jag hatar dig släpp ut mig ge mig korv." Vår kommunikation funkar sådär, kan man säga). Utterns pappi Andreas, som googlat lite åt mig (medan jag låste in mig på toan), säger också nej.
Men ändå. Tänk om. Tänk tänk tänk tänk.
Önskar verkligen att jag inte tänkte så förbannat mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar