Kroppen vet...?

Och så plötsligt, i vecka 38, då graviditeten räknas som fullgången och barnet kan komma när.som.helst, så har jag insett att jag ska föda ut en hel liten människa. Genom mitt kön. Att detta kommer göra helt fruktansvärt ont. Att min enda målbild (populärt begrepp bland barnaföderskor) är "att ha på mig snygga skor igen" (detta att jämföra med andras, som låter typ "att få hålla om mitt älskade barn för första gången").

Insikten kom igårkväll, då jag under flera timmar kände av en svag mensvärk som kom och gick. Googlade detta och fann att detta kan vara upptakten till... förlossning? And here I was, thinking att jag var den första kvinnan i världshistorien som skulle leva resten av mitt liv med en levande liten bebis i magen! Men nej, ungen ska ut. Äta, sova, bajsa. Etc. I panik slängde jag ihop en väska kl 00.30, innehållande en stor afrika-kaftan, nässpray, eyeliner och leg. Kände mig inte ett dugg mer redo.

Alltså. Jag är 100 % fullgången och 100 % oförberedd. Paniken är ett faktum.

För att göra saken värre har pappi A valt att nu bli någon slags mindfulness-guru. Vad jag än säger/skriker/väser så svarar han med ett slags trögt, ko-likt lugn. Som gör mig ännu mer panikslagen. Känns som ett enda stort gaslightning-projket, i sann Hitchcock-anda. Jag säger "PANIK" och folk svarar "aaah men kvinnor har ju fött barn i alla tider! Oroa dig inte, kroppen vet vad den ska göra!"

Allvarligt talat. Det enda min kropp "vet" hur en gör, är att ligga still i soffan och äta choklad. Här är den något av en expert. Men hur den ska kunna befinna sig i intensivt smärttillstånd i flera timmar, krysta, andas rätt och slutligen klämma ut ett livsduglig liten parvel, det fattar jag inte. Det litar jag inte på.

Detta kan bero på flera saker. Flera år av oförklarliga samt obotliga hälsoproblem är en sak.
En annan är faktumet att min mamma packade en väska och sprang ut ur huset när jag var fyra, för att leva sitt eget liv i nåt slags festligt, sepiagult Californien. Om kroppen som bar mig kan ta ett sådant beslut, hur kan jag då lita på min egen? Vari ligger det goda moderskapet? Djupt nerbäddat i biologin, eller i den tänkande hjärnan? Både och antar jag, vad nu det spelar för roll, när jag inte litar på något av dem.

Bästa grejen sa ändå pappi vid frukosten idag: "Du behöver ju inte göra något under förlossningen, bara följa med kroppen!"

Inte göra något. Alltså. Skrattade/väste/skrattade tills tårar började rulla nerför kinderna. Då föreslog han en profylaxkurs på nätet. Den ska vi ta nu!