Förebilder

Nu när jag ska bygga ett nytt jag, eller kärleksfullt renovera det gamla, känns det bra med förebilder.


Just nu toppas listan av stjärnor som Kakan Hermansson och Hanna Hellquist. Inte främst på grund av vad de presterar, tycker eller hur de ser ut, utan på grund av hur de är.



Mitt intryck av dessa brudar är att de är väldigt öppna med vad de tycker och vad de står för. De ursäktar sig inte. De ber inte om plats. De bara utgår från att utrymmet är lika mycket deras som någon annans. Som det såklart borde vara för alla, men som jag (och många med mig, antar jag) aldrig lyckats känna och därmed inte kunnat agera utifrån.


I stället: ett konstant jävla ursäktande, stressad berättartakt och tvångsmässigt skämtande. Känslan att en måste vara underhållande och snabbt veta sin plats om någon harklar sig eller tittar ogillande. Eller bara rädslan för att någon EVENTUELLT kommer göra något av det??! Lika bra att inte säga något alls. Eller göra det på ett sätt som omöjligt kan uppröra eller ens... beröra?


Åh, mina slitna små känselspröt som vajar så trött och uppgivet på hjässan! Är vi inte klara med varandra nu? Har vi inte gjort nog? Kan vi möjligtvis vila ett slag? Ta en paus och äta jordgubbar i solen stället? 


Nu när jag blir MAMMI står följande sak överst på listan över saker jag vill ge mitt barn: Tryggheten i att veta sitt värde, oavsett sådant som prestationer och utseende. Saker som detta samhälle är så duktigt på att uppmuntra och premiera. Att hennes syfte i livet inte är att göra alla runt sig glada och nöjda och konsekvent anpassa sig efter andras behov, tills hon knappt vet vad hon själv vill eller tycker längre.

Jag vill visa henne att nej, du är inte älskad och värdefull för att du kan rabbla alfabetet och räkna till 100. Du är inte underbarast för att du har en göllig klänning eller fina spännen i håret. Du är dessa saker bara för att du är du. Min sjövilda utter, mitt solvarma hjortron, mitt allra mjukaste lilla dun. 

Ps. Ytterligare en metafor för självutveckling efter stormen: Ömsint odla en ny trädgård.

Terapin

I januari inelddes det som jag tänker på som början till sammanbrottet. Jag var gravid och visste inte om jag ville vara det. Jag bodde i en liten, äcklig industristad utan vänner. Jag arbetade för och med min familj som jag har… well, ska vi säga ”en komplicerad relation till”. Mest pappa. Chefen. MANNEN.

Ett par utlösande faktorer senare släppte underlaget och jag började glida nedför.

Jag tog hunn under armen, lämnade mitt lilla hus på prärien åt sitt öde i 25 minusgrader och flydde till Stockholm. Där flyttade jag ihop med min pojkvän och  började gå i terapi. HEJ LIVET nu ska vi prata lite med varandra, du och jag!

I terapin försöker jag berätta "sanningen om mig själv", like it's never been heard before! Det är lite som ett sämre avsnitt Sommar, eller en alldeles särdeles utfläkande podcast.

Det blir väldigt tydligt att det inte bara finns en sanning. Att berätta om sig själv innebär hela tiden flera olika val, flera olika versioner av samma sak. Samma liv kan tolkas som tragedi, komedi eller en snuskig fars, full av onyktra djur som rajar runt med smutsig päls och idkar trolldom. 

Det är svårt att berätta vem en är, när en knappt vet själv. 

Det första min terapeut gjorde var att hålla käften. När hon pratade gjorde hon det väldigt lågt och långsamt. I början gjorde det mig vansinnig (STIRRIG BLICK ÄNNU MER SKÄMTANDE) men tillslut, efter ca fem träffar, hade det fått önskad effekt. Jag pratade långsammare, blev bekväm med att det ibland inte sades så mycket alls. Jag slutade skämta bort och ursäkta, slutade anstränga mig för att underhålla och behaga. Jag slutade att (medvetet) välja vilken version jag skulle vara just idag. Slutade försöka kontrollera hennes bild av mig, och istället bara vara.


Det är något av det läskigaste, och bästa, jag gjort. Tror att jag skulle bli så sjukt jävla läkt av att kunna fortsätta på samma spår i livet utanför terapeutens trygga, lilla myshåla. Hej här är jag, så här tycker/känner jag, det här vill jag/det där vill jag inte. Och detta UTAN att själsligt gå under!   

Men tills dess. Dagens läkande aktivitet: Mötte kompis och åt laxpudding med smält smör på brygga i solen. TJÖT av glädje när jag såg mattallriken och sa sedan ca 6 ggr i följd: ÄLSKAR SMÖR SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET! För det gör jag verkligen. Älskar älskar älskar smör, älskar smör, älskar smör.  

På vägen hem var gravidkroppen så nära att skita på sig att jag ville skrika på folk, oklart vad, kanske "prata inte med mig, jag har eventuellt bajs i trosan."  

Triggervarning

Har förstått att en del grupper nu börjat skriva ut "trigger" när de postar artiklar, bilder etc på Facebook som kan skapa upprörda känslor och alltså TJOHO (Skriker mitt sargade psyke). Hade jag haft klisterlappar med detta ord hade jag satt upp dem över hela världen. Första hade hamnat över jyckens stora, bruna ögon på grund av...:

Jag: SLUTA STIRRA VAD VILL DU usch jag vet jag är en DÅLIG DÅLIG mammi (sic!) vi borde gå ut nu VA surar du FAST jag gav dig ett tuggben nyss och SLUTA HATA MIG SLUTA HATA MIG

Hunden: Tittar rakt fram, säger inte ett ord

Jag: *Skriker inombords*
Jag: *Tänker att hunden skriker inombords*
Jag: *Skriker rakt ut*

Hunden: Tittar rakt fram, säger inte ett ord

Och så vidare i all evighet

Mest triggande är ungefär alla texter som rör feminism. Det är så himla tråkigt, för jag älskar att läsa om detta. Skriva om det. Diskutera. Engagera mig. Kort sagt - jag brinner för det. I dagsläget betyder det tyvärr att jag mår dåligt av det. Detta faktum gör mig LEDSEN och FRUSTRERAD (har förstått att det är bra att sätta ord på sina känslor).

Det om det. Nu några ofarliga saker som gör mig GLAD:

Pelargoner
Fåglar som skuttar/springer (komiska genier!)
Trevliga caféer
Lunch med fina vänner (gråter av glädje inombords när vi ses)

Lobotomi?

skriker
rakt
ut

Den lilla uttern

Plötsligt räcker det inte med att oroa sig för sig själv. En ska även oroa sig för någon annan. Den lilla, hon som alternerar mellan att vispa runt som en liten utter i mag-bassängen och att krulla ihop sig som en sömnig koala, påminner mig ständigt om sin närvaro. Som när hon får hela magen att resa på sig som en bulldeg som jäser jättejättefort, eller skapar små putande bulor med hjälp av sin hand, fot eller knä.

Vi har inte mötts än men ändå är hon så jävla HÄR. I magen, huvudet och i hjärtat. Nu och för alltid här. När magen kniper av oro och huden blir kallsvettig räcker det inte längre med att tänka "gah, jävla ångest, nu får jag en jobbig dag/helg/vecka." Nu går tankarna även till den lilla uttern:

Kan stresshormoner färdas via navelsträngen? Känner hon av hur jag mår? Påverkas hon? Om hon efter förlossningen skriker nätterna igenom, kommer det bero på att hon är ett så kallat spädbarn och beter sig därefter, eller på att hennes mammi är ett vansinnigt ångestknytte som självantänder var och varannan dag?

Samtliga av dessa funderingar finns nu med på min "saker-jag-absolut-inte-får-googla-lista".

Jag har frågat runt. Barnmorskan säger nej, barnet påverkas inte. Läkaren säger nej. Min hunds ögon säger nej (alternativt "Jag hatar dig släpp ut mig ge mig korv." Vår kommunikation funkar sådär, kan man säga). Utterns pappi Andreas, som googlat lite åt mig (medan jag låste in mig på toan), säger också nej.

Men ändå. Tänk om. Tänk tänk tänk tänk.

Önskar verkligen att jag inte tänkte så förbannat mycket.

Dekadensen

Och dagarna fortsätter gå. Vissa mer dramatiska än andra. I morse tex, när jag rullade ur sängen å ba... BLOD! GAMMALT BRUNT BLOD I LAKANEN herregud nu har det hänt, nu har jag fått missfall. Blod på benen. Gnuggar på ena låret med handen. Närmast reflexmässigt för jag den sedan till näsan och luktar och ja. Det doftar bekant. Inte järn och kropp, utan choklad. Lägger mig igen *utmattad*.

Det går väl without saying att choklad (och nougat) är något av grundbulten i alla läkande aktiviteter. Att rulla runt i den i sängen, eller äta i sömnen, var dock aldrig tanken. Antar att jag borde byta lakan nu men vägrar? Det är något i dekadensen som gör att jag känner mig trygg. Hemma. Som mig själv, igen.

Dagens läkande aktivitet

Viskar tyst för mig själv, om och om igen:

Sånglärkan sånglärkan sånglärkan

sånglärkan, hon gal.

TBT: Blommorna och Döden

Så här såg det förresten ut förra förra torsdagen, när jag drog (DROG!!!) mitt gravida arsle till kungsträdgården för att kolla in de där körsbärsblommorna som instagram gillar så mycket. Och se, alla var de döda. Kollar man riktigt noga på bilden kan man eventuellt få syn på ett par ledsna kronblad, fångade under deras långsamma, darrande färd ner till marken där de bemöttes av ciggfimpar och urin.

Nåväl. Det var ändå en bra dag för jag var ångestfri fram till ca klockan 18.30. Där någonstans fick jag ett högst odramatiskt sms som min hjärna, i sin gränslösa genialitet, lyckades hitta 32642 dolda budskap i, varefter den blev vansinnig och självantände. SVÄR att när jag dör kommer det bara finns små förkolnade rester kvar där uppe. Ja och tomma konservburkar, en halväten makrill samt några ciggfimpar och döda körsbärsblommor, givetvis.