Triggervarning

Har förstått att en del grupper nu börjat skriva ut "trigger" när de postar artiklar, bilder etc på Facebook som kan skapa upprörda känslor och alltså TJOHO (Skriker mitt sargade psyke). Hade jag haft klisterlappar med detta ord hade jag satt upp dem över hela världen. Första hade hamnat över jyckens stora, bruna ögon på grund av...:

Jag: SLUTA STIRRA VAD VILL DU usch jag vet jag är en DÅLIG DÅLIG mammi (sic!) vi borde gå ut nu VA surar du FAST jag gav dig ett tuggben nyss och SLUTA HATA MIG SLUTA HATA MIG

Hunden: Tittar rakt fram, säger inte ett ord

Jag: *Skriker inombords*
Jag: *Tänker att hunden skriker inombords*
Jag: *Skriker rakt ut*

Hunden: Tittar rakt fram, säger inte ett ord

Och så vidare i all evighet

Mest triggande är ungefär alla texter som rör feminism. Det är så himla tråkigt, för jag älskar att läsa om detta. Skriva om det. Diskutera. Engagera mig. Kort sagt - jag brinner för det. I dagsläget betyder det tyvärr att jag mår dåligt av det. Detta faktum gör mig LEDSEN och FRUSTRERAD (har förstått att det är bra att sätta ord på sina känslor).

Det om det. Nu några ofarliga saker som gör mig GLAD:

Pelargoner
Fåglar som skuttar/springer (komiska genier!)
Trevliga caféer
Lunch med fina vänner (gråter av glädje inombords när vi ses)

Lobotomi?

skriker
rakt
ut

Den lilla uttern

Plötsligt räcker det inte med att oroa sig för sig själv. En ska även oroa sig för någon annan. Den lilla, hon som alternerar mellan att vispa runt som en liten utter i mag-bassängen och att krulla ihop sig som en sömnig koala, påminner mig ständigt om sin närvaro. Som när hon får hela magen att resa på sig som en bulldeg som jäser jättejättefort, eller skapar små putande bulor med hjälp av sin hand, fot eller knä.

Vi har inte mötts än men ändå är hon så jävla HÄR. I magen, huvudet och i hjärtat. Nu och för alltid här. När magen kniper av oro och huden blir kallsvettig räcker det inte längre med att tänka "gah, jävla ångest, nu får jag en jobbig dag/helg/vecka." Nu går tankarna även till den lilla uttern:

Kan stresshormoner färdas via navelsträngen? Känner hon av hur jag mår? Påverkas hon? Om hon efter förlossningen skriker nätterna igenom, kommer det bero på att hon är ett så kallat spädbarn och beter sig därefter, eller på att hennes mammi är ett vansinnigt ångestknytte som självantänder var och varannan dag?

Samtliga av dessa funderingar finns nu med på min "saker-jag-absolut-inte-får-googla-lista".

Jag har frågat runt. Barnmorskan säger nej, barnet påverkas inte. Läkaren säger nej. Min hunds ögon säger nej (alternativt "Jag hatar dig släpp ut mig ge mig korv." Vår kommunikation funkar sådär, kan man säga). Utterns pappi Andreas, som googlat lite åt mig (medan jag låste in mig på toan), säger också nej.

Men ändå. Tänk om. Tänk tänk tänk tänk.

Önskar verkligen att jag inte tänkte så förbannat mycket.

Dekadensen

Och dagarna fortsätter gå. Vissa mer dramatiska än andra. I morse tex, när jag rullade ur sängen å ba... BLOD! GAMMALT BRUNT BLOD I LAKANEN herregud nu har det hänt, nu har jag fått missfall. Blod på benen. Gnuggar på ena låret med handen. Närmast reflexmässigt för jag den sedan till näsan och luktar och ja. Det doftar bekant. Inte järn och kropp, utan choklad. Lägger mig igen *utmattad*.

Det går väl without saying att choklad (och nougat) är något av grundbulten i alla läkande aktiviteter. Att rulla runt i den i sängen, eller äta i sömnen, var dock aldrig tanken. Antar att jag borde byta lakan nu men vägrar? Det är något i dekadensen som gör att jag känner mig trygg. Hemma. Som mig själv, igen.

Dagens läkande aktivitet

Viskar tyst för mig själv, om och om igen:

Sånglärkan sånglärkan sånglärkan

sånglärkan, hon gal.

TBT: Blommorna och Döden

Så här såg det förresten ut förra förra torsdagen, när jag drog (DROG!!!) mitt gravida arsle till kungsträdgården för att kolla in de där körsbärsblommorna som instagram gillar så mycket. Och se, alla var de döda. Kollar man riktigt noga på bilden kan man eventuellt få syn på ett par ledsna kronblad, fångade under deras långsamma, darrande färd ner till marken där de bemöttes av ciggfimpar och urin.

Nåväl. Det var ändå en bra dag för jag var ångestfri fram till ca klockan 18.30. Där någonstans fick jag ett högst odramatiskt sms som min hjärna, i sin gränslösa genialitet, lyckades hitta 32642 dolda budskap i, varefter den blev vansinnig och självantände. SVÄR att när jag dör kommer det bara finns små förkolnade rester kvar där uppe. Ja och tomma konservburkar, en halväten makrill samt några ciggfimpar och döda körsbärsblommor, givetvis.

Den kärlek himlen rymmer

Undvik sociala medier. Undvik bloggar. Undvik telefoner. Undvik tankar utöver "hej mitt söta lilla smultron, du klarar nästan allt"! (Ur: Min hjärna)

Det går ganska dåligt det här. Att läka. Slappna av. Hitta balansen, andningen och lugnet. En scrollning på facebook får det att klia obehagligt i själen. En kommentar jag skrivit på en känd blogg, som möts av mothugg, skapar närmast dödsångest och magknip i fyra dygn. Allt sjunker in i hjärnan, hjärtat och  magen som kvicksilver och slår rot. Jag försöker kämpa emot, lirkar och ber, åberopar rationalitet och logik.

"Nej, killarna vid cafébordet bredvid kollade inte argt på dig för att du sa nåt feministiskt." 

"So what om tanterna på bion suckade åt att du inte ställde dig upp när de passerade, inte behöver du må illa i 45 minuter av filmen för det?"

"okej, cyklisten skakade på huvudet åt dig för att du råkade kliva i cykelbanan. Är det verkligen rimligt att du vill döda honom, och sen dig själv, på grund av detta"?

"Skärp dig, det där var ju inget. Släpp det. 

SLÄPP DET 

SLÄPP DET INNAN MAGEN FYLLS AV HUGGORMAR OCH HJÄRNAN FÖRSÖKER HÄNGA SIG SJÄLV!"  

Att vara galen är en sak. Att vara utmattad och sjukskriven en annan. Att vara gravid och överkänslig en tredje.

Att vara alla dessa saker samtidigt. Alltså. Hur gör man? Jag vet inte. Just nu håller jag bara hårt hårt i troserna, nougaten och den kärlek himlen rymmer och hoppas på det bästa.

Markbunden

"Klättra högt högt upp i en gammal ek och slå dig ner på en gren. Hör hur vinden leker i grenarna och lägg märke till hur mycket längre du ser härifrån än nere på marken". (Ur ”Njuta - 52 tips för upplevelser som gör det underbart att leva”.)

Okej. Jag vet att spåkorten  menar väl, men det finns verkligen inte ett enda moment i detta råd som inte fyller mig med en fundamental dödsskräck. Och KAN man överhuvudtaget tänka sig detta scenario, med en gravid kvinna som schlänger sig mellan grenarna som en gravt överviktig, sinnesförvirrad orangutan, iklädd långklänning och fotriktiga sandaler, utan att även tänka sig räddningstjänst, snoriga tårar och en krishanteringspräst på plats några minuter senare?

Min egen version blir betydligt stillsammare. Och markbunden. Dagens läkande aktivitet: De blommande körsbärsträden i Kungsträdgården.

Åtta dagar

”Busa med en skuttande hundvalp och låt dig smittas av dess ohämmade livsglädje. Lägg märke till den gosiga pälsen, som är len som silke mot din hand”

Idag har jag varit sjukskriven i åtta dagar. Det betyder att det är åtta dagar sedan jag, tillsammans med min feta graviditet och mitt nervösa hamsterbeteende (tänk irrationell ångest, vibrerande nos och hetsiga ögonrörelser) stängde jobbmailen för att istället uppsöka närmaste gräsplätt med tilhörande träd. Sedan gjorde jag en plan. Den ser ut ungefär så här: 

Under varje dag som min sjukskrivning pågår, ska jag göra något som får mig att må bra. En form av läkande aktivitet. Kraven är inte särskilt höga, det kan handla om att ligga kvar i sängen och kolla på arrested development, tänka härligt sjuka tankar och ersätta blommorna jag dödat (YXADE DEM!) med nya. Eventuellt dödar jag dem med, och då eventuellt under rituella druid-former. Eller så låter jag bara bli att vattna igen. 

Jag bestämmer. 

Idag är dag åtta av min sjukskrivning och dagens läkande aktivitet var att steka havrepannkakor och äta dem med färsk frukt och lönnsirap. Det var 100% fantastiskt. Receptet finns HÄR. 

Ps. Citat överst kommer ur  ”Njuta - 52 tips för upplevelser som gör det underbart att leva”. Nej, inte en bok. En bunt kort med små, röda blommor på. Orkar inte böcker längre. Korten köpte jag på ett spa. Vi pratar alltså om spa-kort, som jag nu kramar som om de vore min bibel. Min koran. Eller världens sista smörask.