Det är tisdag och dagens oläkande, triggande aktiviteter heter "googla diverse psyksjuka diagnoser" (VARFÖR kan jag inte bara klämma tvserier när det regnar som alla andra??). Detta har till och med gått om "feministhatare på nätet" på listan över saker som får magen att dra ihop sig som en förskrämd liten ringmuskel.
Hamnar återigen i tankar på familjen och uppväxten. Kombinationen av arv, miljö och utlösande faktorer. För vem som helst kan ju bli galen, om man en bara kombinerar dessa faktorer på ett snyggt, tetrisaktigt vis.
Först har vi arvet, den vansinniga överkänsligheten som kan spåras åtminstone till gammelfarfar. Delerium, sa de att han fick när blicken, liksom hos pixar-hajar som vädrar blod, svartnade och han gick lös på möbler, spriten och gammelfarmor.
Ett par generationer senare heter det (i min hjärna) att min pappa kanske har borderline, eller är HSP, eller bådeoch. Starka känslor och utbrott, varvat med total känslokyla. Det enda sättet att hantera känslosvallet för en man som inte klarar av att prata om skiten: stäng av det. Tills dess att det inte går längre, tex om frun bränner frukostvåfflorna. Äntligen äntligen äntligen, en okej orsak att vråla, idiotförklara, hota och kanske slå. Och sen glömma allt. Inte bara inför oss som var där, vi som såg och hörde, utan även, som ett avancerat trolleritrick, lyckas radera minnet från den egna hjärnan. Det har aldrig hänt. Det var inte jag. Ni minns fel. Men sluta sura nu, ta en glass och var glada med mig, skojiga buspappan HURRA!
Efter att ha vuxit upp i en sådan miljö. som under åren kryddats med diverse utlösande faktorer (textboksexempel, allihop!) är det väl inte så konstigt att jag nu ifrågasätter min egen mentala hälsa. Särskilt inte när jag är gravid och allt ligger som ett klistrigt lim över hela huden, istället för varsamt begravt någonstans under blodomlopp, muskler och tarmar. Däremot är det extremt utmattande.
Undrar om jag som kvinna dragit vinst eller nitlott. Samhället förväntar sig att jag håller ilskan kontrollerad och istället vänder allt inåt, mot mig själv. Förbannar mina egna brända våfflor, min egen otillräcklighet, svaghet, fulhet eller ointelligens. Ingen man kommer någonsin behöva väsa att jag är värdelös, eller kasta mig in i en vägg för att jag ändå ska förstå att det är så det ligger till, att det är så jag bör behandlas. Hade ju mycket hellre drämt näven i stenväggar, skrikigt rakt ut och dragit den avundsvärda slutsatsen att "det är ER det är fel på, era svettiga grekpizzor!"
...
Nejmen seriöst, hur länge får ens terapeut ha semester egentligen?
Dagens LÄKANDE aktivitet: Stekte amerikanska pannkakor till frukost åt dem med bacon och utan trosor (denna GRÄNSLÖSA måltid!!!). Har just nu sirap och smör på ALLA fingrar. Härnäst ska jag inreda ett barnrum, vilket jag tror kommer bli alldeles underbart.
tisdag 23 juli 2013
måndag 15 juli 2013
Kroppen vet...?
Och så plötsligt, i vecka 38, då graviditeten räknas som fullgången och barnet kan komma när.som.helst, så har jag insett att jag ska föda ut en hel liten människa. Genom mitt kön. Att detta kommer göra helt fruktansvärt ont. Att min enda målbild (populärt begrepp bland barnaföderskor) är "att ha på mig snygga skor igen" (detta att jämföra med andras, som låter typ "att få hålla om mitt älskade barn för första gången").
Insikten kom igårkväll, då jag under flera timmar kände av en svag mensvärk som kom och gick. Googlade detta och fann att detta kan vara upptakten till... förlossning? And here I was, thinking att jag var den första kvinnan i världshistorien som skulle leva resten av mitt liv med en levande liten bebis i magen! Men nej, ungen ska ut. Äta, sova, bajsa. Etc. I panik slängde jag ihop en väska kl 00.30, innehållande en stor afrika-kaftan, nässpray, eyeliner och leg. Kände mig inte ett dugg mer redo.
Alltså. Jag är 100 % fullgången och 100 % oförberedd. Paniken är ett faktum.
För att göra saken värre har pappi A valt att nu bli någon slags mindfulness-guru. Vad jag än säger/skriker/väser så svarar han med ett slags trögt, ko-likt lugn. Som gör mig ännu mer panikslagen. Känns som ett enda stort gaslightning-projket, i sann Hitchcock-anda. Jag säger "PANIK" och folk svarar "aaah men kvinnor har ju fött barn i alla tider! Oroa dig inte, kroppen vet vad den ska göra!"
Allvarligt talat. Det enda min kropp "vet" hur en gör, är att ligga still i soffan och äta choklad. Här är den något av en expert. Men hur den ska kunna befinna sig i intensivt smärttillstånd i flera timmar, krysta, andas rätt och slutligen klämma ut ett livsduglig liten parvel, det fattar jag inte. Det litar jag inte på.
Detta kan bero på flera saker. Flera år av oförklarliga samt obotliga hälsoproblem är en sak.
En annan är faktumet att min mamma packade en väska och sprang ut ur huset när jag var fyra, för att leva sitt eget liv i nåt slags festligt, sepiagult Californien. Om kroppen som bar mig kan ta ett sådant beslut, hur kan jag då lita på min egen? Vari ligger det goda moderskapet? Djupt nerbäddat i biologin, eller i den tänkande hjärnan? Både och antar jag, vad nu det spelar för roll, när jag inte litar på något av dem.
Bästa grejen sa ändå pappi vid frukosten idag: "Du behöver ju inte göra något under förlossningen, bara följa med kroppen!"
Inte göra något. Alltså. Skrattade/väste/skrattade tills tårar började rulla nerför kinderna. Då föreslog han en profylaxkurs på nätet. Den ska vi ta nu!
Insikten kom igårkväll, då jag under flera timmar kände av en svag mensvärk som kom och gick. Googlade detta och fann att detta kan vara upptakten till... förlossning? And here I was, thinking att jag var den första kvinnan i världshistorien som skulle leva resten av mitt liv med en levande liten bebis i magen! Men nej, ungen ska ut. Äta, sova, bajsa. Etc. I panik slängde jag ihop en väska kl 00.30, innehållande en stor afrika-kaftan, nässpray, eyeliner och leg. Kände mig inte ett dugg mer redo.
Alltså. Jag är 100 % fullgången och 100 % oförberedd. Paniken är ett faktum.
För att göra saken värre har pappi A valt att nu bli någon slags mindfulness-guru. Vad jag än säger/skriker/väser så svarar han med ett slags trögt, ko-likt lugn. Som gör mig ännu mer panikslagen. Känns som ett enda stort gaslightning-projket, i sann Hitchcock-anda. Jag säger "PANIK" och folk svarar "aaah men kvinnor har ju fött barn i alla tider! Oroa dig inte, kroppen vet vad den ska göra!"
Allvarligt talat. Det enda min kropp "vet" hur en gör, är att ligga still i soffan och äta choklad. Här är den något av en expert. Men hur den ska kunna befinna sig i intensivt smärttillstånd i flera timmar, krysta, andas rätt och slutligen klämma ut ett livsduglig liten parvel, det fattar jag inte. Det litar jag inte på.
Detta kan bero på flera saker. Flera år av oförklarliga samt obotliga hälsoproblem är en sak.
En annan är faktumet att min mamma packade en väska och sprang ut ur huset när jag var fyra, för att leva sitt eget liv i nåt slags festligt, sepiagult Californien. Om kroppen som bar mig kan ta ett sådant beslut, hur kan jag då lita på min egen? Vari ligger det goda moderskapet? Djupt nerbäddat i biologin, eller i den tänkande hjärnan? Både och antar jag, vad nu det spelar för roll, när jag inte litar på något av dem.
Bästa grejen sa ändå pappi vid frukosten idag: "Du behöver ju inte göra något under förlossningen, bara följa med kroppen!"
Inte göra något. Alltså. Skrattade/väste/skrattade tills tårar började rulla nerför kinderna. Då föreslog han en profylaxkurs på nätet. Den ska vi ta nu!
torsdag 27 juni 2013
i onödan
Dagens o-läkande aktiviteter:
flyttpacka
flyttstäda
flyttpanika
Håller allt (ALLT) i schack med hjälp av Sommar i P1, ljudböcker och podcasts
Men först ska hunden ut AH råkade skriva "huden" först. Huden ska ut. Ett blodigt litet bylte stannar kvar inne. Huden äter glass på stan. Blir solbränd och dör. Slutet gott etc. Berättelsen filmatiseras och huvudrollsinnehavaren vinner guldpalm i Cannes för sin "fantastiska porträttering av mänsklighetens hudlösa tillstånd". Strax därefter döms filmjuryn till döden pga dålig smak/lågt kulturellt kapital/luktar fel sorts ost
Va?
Nä men var var vi?
Efter hundpromenaden ska jag vira in 3463473 porslinssaker i trycksvärta-smetigt tidningspapper. Sen skita. Sen ta en cigg. IN MY MIND. På riktigt har jag aldrig gillat att röka, jag bara sa att jag gjorde det när jag var typ 19 men jag ljög. Blev sjukt glad av rökförbudet, att äntligen kunna röra sig ute kvällstid utan att lukta/smaka koncentrationsläger dagen efter. Usch! Den där liknelsen skäms jag över.
Igår fick jag hjälp av världen trevligaste man att blanda färg till vårt nya kök. Det slog mig att om jag inte var höggravid och högfet, så hade jag trott att han ville ligga med mig. Men nu var han bara trevlig. Vilket fick mig inse att alla jag trott velat ligga med mig, eventuellt bara var trevliga? Och så låg jag med dem i ONÖDAN!
flyttpacka
flyttstäda
flyttpanika
Håller allt (ALLT) i schack med hjälp av Sommar i P1, ljudböcker och podcasts
Men först ska hunden ut AH råkade skriva "huden" först. Huden ska ut. Ett blodigt litet bylte stannar kvar inne. Huden äter glass på stan. Blir solbränd och dör. Slutet gott etc. Berättelsen filmatiseras och huvudrollsinnehavaren vinner guldpalm i Cannes för sin "fantastiska porträttering av mänsklighetens hudlösa tillstånd". Strax därefter döms filmjuryn till döden pga dålig smak/lågt kulturellt kapital/luktar fel sorts ost
Va?
Nä men var var vi?
Efter hundpromenaden ska jag vira in 3463473 porslinssaker i trycksvärta-smetigt tidningspapper. Sen skita. Sen ta en cigg. IN MY MIND. På riktigt har jag aldrig gillat att röka, jag bara sa att jag gjorde det när jag var typ 19 men jag ljög. Blev sjukt glad av rökförbudet, att äntligen kunna röra sig ute kvällstid utan att lukta/smaka koncentrationsläger dagen efter. Usch! Den där liknelsen skäms jag över.
Igår fick jag hjälp av världen trevligaste man att blanda färg till vårt nya kök. Det slog mig att om jag inte var höggravid och högfet, så hade jag trott att han ville ligga med mig. Men nu var han bara trevlig. Vilket fick mig inse att alla jag trott velat ligga med mig, eventuellt bara var trevliga? Och så låg jag med dem i ONÖDAN!
måndag 24 juni 2013
En sån
Är nu en sån där gravidfet männska som sitter bredbent och halvsover på promenadstråkets alla bänkar. Bredvid står hunden och stirrar otåligt.
Alltid otålig bredvid mig, som alltid är trött.
Hade vi varit ett par hade jag sagt att vi vuxit isär, lirkat med att vi behöver tid ifrån varandra och slutligen gjort slut. Det är inte du, min vän med mjuka öron och kallfuktig nos, det är jag!
Åh Gud, varför är det alltid alltid jag.
Men han skulle inte förstå. Han skulle kanske tro att allt var hans fel ändå, bli deppig och hundsucka sig till döds. Och det, ska ni veta, kan jag omöjligen ha på mitt samvete.
Åh glädje, nu sommarpratar Liv Strömquist! Om mens dessutom. Har inte haft mens på ca 8 månader nu, men desto mer pruttar och läskigt hårt bajs (DET hade ingen berättat - att det skulle kännas som att att jag föder barn varje gång jag skiter!! Man ba... hämta lustgas och sytråd, för detta kommer behöva SYS efteråt)
Hursomhelst. När Liv är klar orkar jag kanske (kanske) resa mig igen.
Ursäkta mammi, men nu tycker jag faktiskt att det dags för oss att gå
Alltid otålig bredvid mig, som alltid är trött.
Hade vi varit ett par hade jag sagt att vi vuxit isär, lirkat med att vi behöver tid ifrån varandra och slutligen gjort slut. Det är inte du, min vän med mjuka öron och kallfuktig nos, det är jag!
Åh Gud, varför är det alltid alltid jag.
Men han skulle inte förstå. Han skulle kanske tro att allt var hans fel ändå, bli deppig och hundsucka sig till döds. Och det, ska ni veta, kan jag omöjligen ha på mitt samvete.
Åh glädje, nu sommarpratar Liv Strömquist! Om mens dessutom. Har inte haft mens på ca 8 månader nu, men desto mer pruttar och läskigt hårt bajs (DET hade ingen berättat - att det skulle kännas som att att jag föder barn varje gång jag skiter!! Man ba... hämta lustgas och sytråd, för detta kommer behöva SYS efteråt)
Hursomhelst. När Liv är klar orkar jag kanske (kanske) resa mig igen.
Ursäkta mammi, men nu tycker jag faktiskt att det dags för oss att gå
fredag 21 juni 2013
Midsommar
Det är midsommar och jag har ångest
ÅNGEST
Eller så är jag bara sjukt trött, fet och gravid.
Mitt i flytt är vi också, samt mitt i "om ca 5 minuter ska det kröstas ut en LEVANDE MÄNNISKA UR MITT KÖN". Mitt lilla kära skära söta kön! Följt av: nu får en aldrig sova mer
Hursomhelst kan jag inte andas. Lyssnar närmast maniskt (vilt uppspärrade ögon, kroppen liggande i spänd fosterställning) på "en varg söker sin pod". Har hört avsnitt åtta ca 352 gånger nu. Älskar när de fnissar. Älskar när de är smarta. Vill också vara smart! Och det är jag bara med andra. Ensam är jag endast manisk.
Munsår har jag också. Ett maniskt, bultande munsår.
ÅNGEST
Eller så är jag bara sjukt trött, fet och gravid.
Mitt i flytt är vi också, samt mitt i "om ca 5 minuter ska det kröstas ut en LEVANDE MÄNNISKA UR MITT KÖN". Mitt lilla kära skära söta kön! Följt av: nu får en aldrig sova mer
Hursomhelst kan jag inte andas. Lyssnar närmast maniskt (vilt uppspärrade ögon, kroppen liggande i spänd fosterställning) på "en varg söker sin pod". Har hört avsnitt åtta ca 352 gånger nu. Älskar när de fnissar. Älskar när de är smarta. Vill också vara smart! Och det är jag bara med andra. Ensam är jag endast manisk.
Munsår har jag också. Ett maniskt, bultande munsår.
torsdag 20 juni 2013
Inbillningen
När jag vaskade runt på internet efter diverse sorters underhållning, hittade jag denna femstjärniga kommentar på HanaPee's blogg:
"Jag har helt ignorerat denna serie (Game of Thrones), som jag har en tendens att göra när det kommer till drakar och sånt. (Har eventuellt inbillat mig drakarna?)"
Har skrivit ca 1000 inlägg om denna manowar-fantasy-serie i MITT HUVUD angående alla glada horor, omotiverad kvinnlig nakenhet etc eller bara det TRÅKIGA i att när en karl skriver fantasy, med alla gränslösa möjligheter detta innebär, så skriver han ändå om typ... medeltiden? Plus drakar, då.
Men skit samma. Det här med att inbilla sig drakar, det gillar jag. Bara det jag ville säga.
"Jag har helt ignorerat denna serie (Game of Thrones), som jag har en tendens att göra när det kommer till drakar och sånt. (Har eventuellt inbillat mig drakarna?)"
Har skrivit ca 1000 inlägg om denna manowar-fantasy-serie i MITT HUVUD angående alla glada horor, omotiverad kvinnlig nakenhet etc eller bara det TRÅKIGA i att när en karl skriver fantasy, med alla gränslösa möjligheter detta innebär, så skriver han ändå om typ... medeltiden? Plus drakar, då.
Men skit samma. Det här med att inbilla sig drakar, det gillar jag. Bara det jag ville säga.
Terapeuter, vargar och får
Jag var på Gotland i somras och kände då att... hela Gotland har börjat se ut som en psykologmottagning. Man kollar på ett får och börjar tänka på oidipuskomplexet och "hur ska det gå"? - Liv Strömkvist, "En varg söker sin pod"
Fårskinnen, min terapeut och jag har nu paus från varandra fram till den 5 juli. Försöker hålla hjärnan i schack så länge. Det görs bland annat med intensivt pod-lyssnande. Favoriten just nu är "En varg söker sin pod", med Liv Strömkvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Där har de (bland annat) kollat lite på kopplingarna mellan psykologmottagningar, får och Ingemar Bergman:
Älskar psykologer Bergman och har därför inrett som.. det är alltid vitt, nåt från svenskt tenn, nåt får... Eller att Bergman älskar psykologer så mycket att han inredde Gotland som en psykologmottagning?
Och sen lite om bland annat kvinnliga terapeuters kläder, som sägs vara lite raffigare än kvinnliga läkares. Inredning och outfits alltså, precis som det ska vara på 2000-talet!
Om du missat "En varg söker sin pod" och vill åtgärda detta, så finns den HÄR. Avsnitt 8 är min favvo so far.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)