Era svettiga grekpizzor!

Det är tisdag och dagens oläkande, triggande aktiviteter heter "googla diverse psyksjuka diagnoser" (VARFÖR kan jag inte bara klämma tvserier när det regnar som alla andra??).  Detta har till och med gått om "feministhatare på nätet" på listan över saker som får magen att dra ihop sig som en förskrämd liten ringmuskel.

Hamnar återigen i tankar på familjen och uppväxten. Kombinationen av arv, miljö och utlösande faktorer. För vem som helst kan ju bli galen, om man en bara kombinerar dessa faktorer på ett snyggt, tetrisaktigt vis.

Först har vi arvet, den vansinniga överkänsligheten som kan spåras åtminstone till gammelfarfar. Delerium, sa de att han fick när blicken, liksom hos pixar-hajar som vädrar blod, svartnade och han gick lös på möbler, spriten och gammelfarmor.

Ett par generationer senare heter det (i min hjärna) att min pappa kanske har borderline, eller är HSP, eller bådeoch. Starka känslor och utbrott, varvat med total känslokyla. Det enda sättet att hantera  känslosvallet för en man som inte klarar av att prata om skiten: stäng av det. Tills dess att det inte går längre, tex om frun bränner frukostvåfflorna. Äntligen äntligen äntligen, en okej orsak att vråla, idiotförklara, hota och kanske slå. Och sen glömma allt. Inte bara inför oss som var där, vi som såg och hörde, utan även, som ett avancerat trolleritrick, lyckas radera minnet från den egna hjärnan. Det har aldrig hänt. Det var inte jag. Ni minns fel. Men sluta sura nu, ta en glass och var glada med mig, skojiga buspappan HURRA!

Efter att ha vuxit upp i en sådan miljö. som under åren kryddats med diverse utlösande faktorer (textboksexempel, allihop!) är det väl inte så konstigt att jag nu ifrågasätter min egen mentala hälsa. Särskilt inte när jag är gravid och allt ligger som ett klistrigt lim över hela huden, istället för varsamt begravt någonstans under blodomlopp, muskler och tarmar. Däremot är det extremt utmattande.

Undrar om jag som kvinna dragit vinst eller nitlott. Samhället förväntar sig att jag håller ilskan kontrollerad och istället vänder allt inåt, mot mig själv. Förbannar mina egna brända våfflor, min egen otillräcklighet, svaghet, fulhet eller ointelligens. Ingen man kommer någonsin behöva väsa att jag är värdelös, eller kasta mig in i en vägg för att jag ändå ska förstå att det är så det ligger till, att det är så jag bör behandlas. Hade ju mycket hellre drämt näven i stenväggar, skrikigt rakt ut och dragit den avundsvärda slutsatsen att "det är ER det är fel på, era svettiga grekpizzor!"

...

Nejmen seriöst, hur länge får ens terapeut ha semester egentligen?

Dagens LÄKANDE aktivitet: Stekte amerikanska pannkakor till frukost  åt dem med bacon och utan trosor (denna GRÄNSLÖSA måltid!!!). Har just nu sirap och smör på ALLA fingrar. Härnäst ska jag inreda ett barnrum, vilket jag tror kommer bli alldeles underbart.

Kroppen vet...?

Och så plötsligt, i vecka 38, då graviditeten räknas som fullgången och barnet kan komma när.som.helst, så har jag insett att jag ska föda ut en hel liten människa. Genom mitt kön. Att detta kommer göra helt fruktansvärt ont. Att min enda målbild (populärt begrepp bland barnaföderskor) är "att ha på mig snygga skor igen" (detta att jämföra med andras, som låter typ "att få hålla om mitt älskade barn för första gången").

Insikten kom igårkväll, då jag under flera timmar kände av en svag mensvärk som kom och gick. Googlade detta och fann att detta kan vara upptakten till... förlossning? And here I was, thinking att jag var den första kvinnan i världshistorien som skulle leva resten av mitt liv med en levande liten bebis i magen! Men nej, ungen ska ut. Äta, sova, bajsa. Etc. I panik slängde jag ihop en väska kl 00.30, innehållande en stor afrika-kaftan, nässpray, eyeliner och leg. Kände mig inte ett dugg mer redo.

Alltså. Jag är 100 % fullgången och 100 % oförberedd. Paniken är ett faktum.

För att göra saken värre har pappi A valt att nu bli någon slags mindfulness-guru. Vad jag än säger/skriker/väser så svarar han med ett slags trögt, ko-likt lugn. Som gör mig ännu mer panikslagen. Känns som ett enda stort gaslightning-projket, i sann Hitchcock-anda. Jag säger "PANIK" och folk svarar "aaah men kvinnor har ju fött barn i alla tider! Oroa dig inte, kroppen vet vad den ska göra!"

Allvarligt talat. Det enda min kropp "vet" hur en gör, är att ligga still i soffan och äta choklad. Här är den något av en expert. Men hur den ska kunna befinna sig i intensivt smärttillstånd i flera timmar, krysta, andas rätt och slutligen klämma ut ett livsduglig liten parvel, det fattar jag inte. Det litar jag inte på.

Detta kan bero på flera saker. Flera år av oförklarliga samt obotliga hälsoproblem är en sak.
En annan är faktumet att min mamma packade en väska och sprang ut ur huset när jag var fyra, för att leva sitt eget liv i nåt slags festligt, sepiagult Californien. Om kroppen som bar mig kan ta ett sådant beslut, hur kan jag då lita på min egen? Vari ligger det goda moderskapet? Djupt nerbäddat i biologin, eller i den tänkande hjärnan? Både och antar jag, vad nu det spelar för roll, när jag inte litar på något av dem.

Bästa grejen sa ändå pappi vid frukosten idag: "Du behöver ju inte göra något under förlossningen, bara följa med kroppen!"

Inte göra något. Alltså. Skrattade/väste/skrattade tills tårar började rulla nerför kinderna. Då föreslog han en profylaxkurs på nätet. Den ska vi ta nu!