i onödan

Dagens o-läkande aktiviteter:

flyttpacka
flyttstäda
flyttpanika

Håller allt (ALLT) i schack med hjälp av Sommar i P1, ljudböcker och podcasts

Men först ska hunden ut AH råkade skriva "huden" först. Huden ska ut. Ett blodigt litet bylte stannar kvar inne. Huden äter glass på stan. Blir solbränd och dör. Slutet gott etc. Berättelsen filmatiseras och huvudrollsinnehavaren vinner guldpalm i Cannes för sin "fantastiska porträttering av mänsklighetens hudlösa tillstånd". Strax därefter döms filmjuryn till döden pga dålig smak/lågt kulturellt kapital/luktar fel sorts ost

Va?

Nä men var var vi?

Efter hundpromenaden ska jag vira in 3463473 porslinssaker i trycksvärta-smetigt tidningspapper. Sen skita. Sen ta en cigg. IN MY MIND. På riktigt har jag aldrig gillat att röka, jag bara sa att jag gjorde det när jag var typ 19 men jag ljög. Blev sjukt glad av rökförbudet, att äntligen kunna röra sig ute kvällstid utan att lukta/smaka koncentrationsläger dagen efter. Usch! Den där liknelsen skäms jag över.

Igår fick jag hjälp av världen trevligaste man att blanda färg till vårt nya kök. Det slog mig att om jag inte var höggravid och högfet, så hade jag trott att han ville ligga med mig. Men nu var han bara trevlig. Vilket fick mig inse att alla jag trott velat ligga med mig, eventuellt bara var trevliga? Och så låg jag med dem i ONÖDAN!

En sån

Är nu en sån där gravidfet männska som sitter bredbent och halvsover på promenadstråkets alla bänkar. Bredvid står hunden och stirrar otåligt.

Alltid otålig bredvid mig, som alltid är trött.

Hade vi varit ett par hade jag sagt att vi vuxit isär, lirkat med att vi behöver tid ifrån varandra och slutligen gjort slut. Det är inte du, min vän med mjuka öron och kallfuktig nos, det är jag!

Åh Gud, varför är det alltid alltid jag.

Men han skulle inte förstå. Han skulle kanske tro att allt var hans fel ändå, bli deppig och hundsucka sig till döds. Och det, ska ni veta, kan jag omöjligen ha på mitt samvete.

Åh glädje, nu sommarpratar Liv Strömquist! Om mens dessutom. Har inte haft mens på ca 8 månader nu, men desto mer pruttar och läskigt hårt bajs (DET hade ingen berättat - att det skulle kännas som att att jag föder barn varje gång jag skiter!! Man ba... hämta lustgas och sytråd, för detta kommer behöva SYS efteråt)

Hursomhelst. När Liv är klar orkar jag kanske (kanske) resa mig igen.

Ursäkta mammi, men nu tycker jag faktiskt att det dags för oss att gå

Midsommar

Det är midsommar och jag har ångest

ÅNGEST

Eller så är jag bara sjukt trött, fet och gravid.

Mitt i flytt är vi också, samt mitt i "om ca 5 minuter ska det kröstas ut en LEVANDE MÄNNISKA UR MITT KÖN". Mitt lilla kära skära söta kön! Följt av: nu får en aldrig sova mer

Hursomhelst kan jag inte andas. Lyssnar närmast maniskt (vilt uppspärrade ögon, kroppen liggande i spänd fosterställning) på "en varg söker sin pod". Har hört avsnitt åtta ca 352 gånger nu. Älskar när de fnissar. Älskar när de är smarta. Vill också vara smart! Och det är jag bara med andra. Ensam är jag endast manisk.

Munsår har jag också. Ett maniskt, bultande munsår.

Inbillningen

När jag vaskade runt på internet efter diverse sorters underhållning, hittade jag denna femstjärniga kommentar på HanaPee's blogg: 

"Jag har helt ignorerat denna serie (Game of Thrones), som jag har en tendens att göra när det kommer till drakar och sånt. (Har eventuellt inbillat mig drakarna?)"

Har skrivit ca 1000 inlägg om denna manowar-fantasy-serie i MITT HUVUD angående alla glada horor, omotiverad kvinnlig nakenhet etc eller bara det TRÅKIGA i att när en karl skriver fantasy, med alla gränslösa möjligheter detta innebär, så skriver han ändå om typ... medeltiden? Plus drakar, då. 

Men skit samma. Det här med att inbilla sig drakar, det gillar jag. Bara det jag ville säga. 

Terapeuter, vargar och får

Jag var på Gotland i somras och kände då att... hela Gotland har börjat se ut som en psykologmottagning. Man kollar på ett får och börjar tänka på oidipuskomplexet och "hur ska det gå"? - Liv Strömkvist, "En varg söker sin pod"

Att gå i privat terapi är att bada i fårskinn. Så är det bara. När vansinnet, under en extra stark session, pockar på blir en ibland tvungen att bita sig hårt i handen för att inte slänga på sig hela rasket och liksom "begrava sig" i all beskyddande mjukhet. Badda kropp och själ med den ömhet som finns tillgänglig.

Fårskinnen, min terapeut och jag har nu paus från varandra fram till den 5 juli. Försöker hålla hjärnan i schack så länge. Det görs bland annat med intensivt pod-lyssnande. Favoriten just nu är "En varg söker sin pod", med Liv Strömkvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Där har de (bland annat) kollat lite på kopplingarna mellan psykologmottagningar, får och Ingemar Bergman:

Älskar psykologer Bergman och har därför inrett som.. det är alltid vitt, nåt från svenskt tenn, nåt får... Eller att Bergman älskar psykologer så mycket att han inredde Gotland som en psykologmottagning?

Och sen lite om bland annat kvinnliga terapeuters kläder, som sägs vara lite raffigare än kvinnliga läkares. Inredning och outfits alltså, precis som det ska vara på 2000-talet!

Om du missat "En varg söker sin pod" och vill åtgärda detta, så finns den HÄR.  Avsnitt 8 är min favvo so far.

Förebilder

Nu när jag ska bygga ett nytt jag, eller kärleksfullt renovera det gamla, känns det bra med förebilder.


Just nu toppas listan av stjärnor som Kakan Hermansson och Hanna Hellquist. Inte främst på grund av vad de presterar, tycker eller hur de ser ut, utan på grund av hur de är.



Mitt intryck av dessa brudar är att de är väldigt öppna med vad de tycker och vad de står för. De ursäktar sig inte. De ber inte om plats. De bara utgår från att utrymmet är lika mycket deras som någon annans. Som det såklart borde vara för alla, men som jag (och många med mig, antar jag) aldrig lyckats känna och därmed inte kunnat agera utifrån.


I stället: ett konstant jävla ursäktande, stressad berättartakt och tvångsmässigt skämtande. Känslan att en måste vara underhållande och snabbt veta sin plats om någon harklar sig eller tittar ogillande. Eller bara rädslan för att någon EVENTUELLT kommer göra något av det??! Lika bra att inte säga något alls. Eller göra det på ett sätt som omöjligt kan uppröra eller ens... beröra?


Åh, mina slitna små känselspröt som vajar så trött och uppgivet på hjässan! Är vi inte klara med varandra nu? Har vi inte gjort nog? Kan vi möjligtvis vila ett slag? Ta en paus och äta jordgubbar i solen stället? 


Nu när jag blir MAMMI står följande sak överst på listan över saker jag vill ge mitt barn: Tryggheten i att veta sitt värde, oavsett sådant som prestationer och utseende. Saker som detta samhälle är så duktigt på att uppmuntra och premiera. Att hennes syfte i livet inte är att göra alla runt sig glada och nöjda och konsekvent anpassa sig efter andras behov, tills hon knappt vet vad hon själv vill eller tycker längre.

Jag vill visa henne att nej, du är inte älskad och värdefull för att du kan rabbla alfabetet och räkna till 100. Du är inte underbarast för att du har en göllig klänning eller fina spännen i håret. Du är dessa saker bara för att du är du. Min sjövilda utter, mitt solvarma hjortron, mitt allra mjukaste lilla dun. 

Ps. Ytterligare en metafor för självutveckling efter stormen: Ömsint odla en ny trädgård.

Terapin

I januari inelddes det som jag tänker på som början till sammanbrottet. Jag var gravid och visste inte om jag ville vara det. Jag bodde i en liten, äcklig industristad utan vänner. Jag arbetade för och med min familj som jag har… well, ska vi säga ”en komplicerad relation till”. Mest pappa. Chefen. MANNEN.

Ett par utlösande faktorer senare släppte underlaget och jag började glida nedför.

Jag tog hunn under armen, lämnade mitt lilla hus på prärien åt sitt öde i 25 minusgrader och flydde till Stockholm. Där flyttade jag ihop med min pojkvän och  började gå i terapi. HEJ LIVET nu ska vi prata lite med varandra, du och jag!

I terapin försöker jag berätta "sanningen om mig själv", like it's never been heard before! Det är lite som ett sämre avsnitt Sommar, eller en alldeles särdeles utfläkande podcast.

Det blir väldigt tydligt att det inte bara finns en sanning. Att berätta om sig själv innebär hela tiden flera olika val, flera olika versioner av samma sak. Samma liv kan tolkas som tragedi, komedi eller en snuskig fars, full av onyktra djur som rajar runt med smutsig päls och idkar trolldom. 

Det är svårt att berätta vem en är, när en knappt vet själv. 

Det första min terapeut gjorde var att hålla käften. När hon pratade gjorde hon det väldigt lågt och långsamt. I början gjorde det mig vansinnig (STIRRIG BLICK ÄNNU MER SKÄMTANDE) men tillslut, efter ca fem träffar, hade det fått önskad effekt. Jag pratade långsammare, blev bekväm med att det ibland inte sades så mycket alls. Jag slutade skämta bort och ursäkta, slutade anstränga mig för att underhålla och behaga. Jag slutade att (medvetet) välja vilken version jag skulle vara just idag. Slutade försöka kontrollera hennes bild av mig, och istället bara vara.


Det är något av det läskigaste, och bästa, jag gjort. Tror att jag skulle bli så sjukt jävla läkt av att kunna fortsätta på samma spår i livet utanför terapeutens trygga, lilla myshåla. Hej här är jag, så här tycker/känner jag, det här vill jag/det där vill jag inte. Och detta UTAN att själsligt gå under!   

Men tills dess. Dagens läkande aktivitet: Mötte kompis och åt laxpudding med smält smör på brygga i solen. TJÖT av glädje när jag såg mattallriken och sa sedan ca 6 ggr i följd: ÄLSKAR SMÖR SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET! För det gör jag verkligen. Älskar älskar älskar smör, älskar smör, älskar smör.  

På vägen hem var gravidkroppen så nära att skita på sig att jag ville skrika på folk, oklart vad, kanske "prata inte med mig, jag har eventuellt bajs i trosan."